5. - Ellenösjön

Närmar sig  -  Jessica Johannesson

Jag hade en idé om att jag ville se på platsen som en plats där människor har mötts. Kanske som en festplats, utflyktsplats eller picknickplats. En plats där människor umgåtts. Kanske kysstes mina föräldrar där någon gång under slutet av 70-talet. Jag tänkte på dem och jag tänkte på alla andra som varit med om saker där, kanske skulle jag bygga ett verk med deras berättelser som inspiration. Kanske skulle jag be människor skicka sina berättelser och minnen om platsen till mig.
Sedan slog det mig: det är inte det som intresserar mig. Jag vill inte bygga berättelser om picknickar och fester, om glada familjesammankomster. Det intresserar mig överhuvudtaget inte. Jag intresserar mig för det som skaver, ensamhet och människans sårbarhet. Det är de ensamma människornas berättelse jag vill gestalta. De som i avskildhet har besökt platsen.
Det är något med att blicka ut över skog och vatten som kan vara så flyktigt, övergående. Så stark man kan känna sig i stunden, så liten väl tillbaka i vardagen. Kanske har tankarna fått plats och tid att sväva fritt för en stund. En välbehövlig paus och ensamhet. Kanske smärtsamt, kanske tårarna runnit eller ångesten gnagt inombords. Kanske har någon blickat ut över vattnet och just där i den stunden tagit ett livsavgörande beslut.
Och jag tänker på mig själv som tonåring, sittande på bussen till skolan blickade jag varje dag ut över vattnet från bron. Det var den vackraste platsen på hela bussresan. För ett litet flyktigt skört ögonblick kände jag styrka.
Skulpturerna har för en liten stund fångat upp alla dessa tillstånd, dessa människor och deras nödvändiga reflektioner. Men skulpturerna är sköra och bräckliga, inget stannar i dem för en längre stund. Och det är precis som det skall vara, ett flyktigt ögonblick av något nödvändigt.
Jessica Johannesson är född och uppvuxen i Rådanefors, Dalsland men är sedan flera år tillbaka verksam konstnär i Göteborg. Hon har en masterexamen i Textil konst, 2007–2012, från Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Innan HDK studerade hon tre år skulptur på Dômen konstskola och har även en fil kand. i Genusvetenskap. År 2015 fick hon IASPIS/Konstnärsnämndens ettåriga Londonstipendie. Efter ett år i London följde hösten 2016 ett tre månaders långt Artist in Residence på Stenebyskolan i Dalsland. Maj 2017 tilldelades hon Göteborgs Stad kulturstipendium för en värdefull insats inom stadens kulturliv.
I hennes konst bygger tråden historier och verken kretsar kring skörhet, sårbarhet, existens, rum och kropp. Hon undersöker allmänmänskliga tillstånd och försöker ge dem form och struktur. Mycket i de färdiga verken, men även i hennes arbetsprocess, handlar om kontroll och avsaknaden av kontroll.